Nu handlar det om en tid i den arkeologiska sfären vi kallar järnålder.
Järnåldern är den tid som karaktäriseras av ett ökat användande av metallen järn. Järnet var sen länge känt, även här i Norden, men det var först när hettiterna började bearbeta järn i större skala för ca 3500 år sen som det blev metallen nummer ett för framställande av bruksföremål och vapen. Nånstans där, i Anatolien, verkar det som man fick fram en metod för att framställa järn på ett sätt som gjorde det försvarbart att använda det på samma sätt som man använt brons. Det hade fördelen jämfört med bronset att det höll längre. Nackdelen var att man hela tiden fick smida om det för att det inte skulle rosta. Det skulle dröja till några sekler före vår tideräkning innan man kommit på att blanda in en något högre mängd kol i järnet vid smidandet för att få en ny form av järn, stål.
Det var i Indien ståltillverkningen började på allvar, på 300-talet före vår tideräkning (f v t). Då hade järnet i sin ordinära form börjat ta över i Norden sen ett par sekler tillbaka. De första tecknen på järntillverkning i Norden är från Västergötland och Danmark där man hittat slagg från tillverkning av järn från ca 700-talet f v t. I Sverige rör det sej om myr- och rödjordsmalm från trakten av Kullings-Skövde i närheten av Vårgårda där man redan för 2500 år sen utnyttjade den rika tillgången på kol för att få fram järn i ganska stor skala. Järnet verkar ha varit viktigt på kontinenten för många av de svärd som tillverkades av keltiska folk och av romarna verkar ha sitt ursprung i Norden. Stål kom till Norden ungefär vid vår tideräknings början men började inte produceras och användas i stor skala förrän under medeltiden.
Man kan tänka sej att metallframställningen först började i områden med stark vulkanisk verksamhet. Denna tanke baserar jag dels på det faktum att tidiga ugnar för framställning av keramik och metaller är vanligast i just dessa områden i Turkiet, Iran och Östafrika, dels på idén vulkanisk verksamhet ju smälter och frambringar metaller vilket torde ha förbryllat de tidiga människorna i detta område innan de kom underfund med hur de skulle kunna använda metallerna för alla möjliga användningsområden. Dessutom är smideskonstens gudar ofta förknippade med vulkaner här vilket inte bör förringas eftersom människor ju skapar gudar efter de naturförhållanden som råder. I de områden som saknar aktiva vulkaner, eller vulkaner över huvud taget, sågs smideskonst som något än mer magiskt och det verkar som om smeder hade en särställning i forna tider. Idag ses ju smeder som vilket annat yrke som helst.
 |
| Hus från 200-talet, rekonstruerat. Detta finns utanför Halmstad. Bild från Bengan Wadbrings hemsida. |
Annars är det klimatet och de begynnande folkvandringarna som kännetecknar järnåldern. Långhusen från sena stenåldern och bronsåldern är kvar och kompletteras nu med runda hus och rektangulära hus i mindre form. Grophus är en typ av hus som också började dyka upp i slutet av sten- och bronsåldern och blir nu högsta mode bland många folk som inte verkar ha haft möjlighet att bygga stora långhus. Ett grophus är ett runt hus av sten eller lera med golvet nedgrävt en bit under marknivå som i en grop, därav benämningen grophus.
 |
| Grophus från stenåldern, järnålderns grophus var oftast i sten och med torv som isolering. |
Fram till järnålderns början i Norden hade rikena varit ganska små och lokala. Det förekommer såna en bra bit in i historisk tid, men det förtigs eller förminskas i betydelse av de som skriver historia. Sverige var en löslig union ända fram till 1300-talets början. Det definitiva slutet för smårikena kom med Kalmarunionen. Men det är en historia för sej.
Här tar första delen av järnåldern i Sverige slut. I nästa del, som kommer i februari eller mars, handlar det om kopplingarna till Romarriket och längre österut samt de första riktiga rikena som växer fram.
"Tro är ingen sjukdom men det är ändå smittsamt och dödar många."
